Sköna Maj välkommen...

Våren tar sig fram med stormsteg och jag snackar över staketet med grannarna, och man undrar hur det ska bli. Kan sommaren fortsätta?Är det normalt? Kan det verkligen vara klimatförändringarna som "dom" snackar om som gör det? Näää...det har väll alltid varit lite variation..osv,osv...Så tar man sin kratta och fortsätter.
Jag vet inte? å Jag ger mej inte in i diskutionen heller, för det känns rätt meninslöst. Om vår härliga vår beror på klimatförändringar eller är helt vanlig varm April har jag ingen aning om utan jag tycker det är skönt efter en tung vinter.
Den mänskliga påverkan på jorden är så övergripande och utbredd på så många plan att förstöra vårkänslan för omgivningen känns rätt så poänglöst i samanhanget.
Så då kommer vi in i  Maj och att sitta vid datorn och plinka fram kloka inlägg blir allt mindre prioriterat ju starkare solen skiner. Nu tar laddar jag för att peta ner dom sista förgrodda sådderna för i år till vilka jag räknar gurka (Arboga vit), vinter squash (Blue Hubbard, egna fröer) och majs (Painted mountain, egna fröer)  (läs mer om painted mountain)
...och säkert något mer som jag inte kommer ihåg just nu.

Vårbruket i gång

Denna blogg som från början var tänkt att ta avstamp både i den egna täppan och i den globala världen,har den senaste tiden (sedan återuppståndelsen kring nyår) mest kommit att kretsa kring de stora globala problemen vi står inför och det egna påtandet har kommit lite i skymundan. Och det är väl så det är med dessa bloggar, att i förväg försöka hålla en tydlig inriktning kräver sin enträgne krönikör som med fast han och tydlig målbild styr sina ämnen i raka led.

Själv vet jag inte riktigt vad denna blogg handlar om längre,men det är väl ändå tydligt att det har med något naturligt att göra?
Men för de läsare om saknar avstampen i trädgården så kan jag idag meddela att jag  tillsammans med men lilla dotter sått de första fröerna utomhus. Mellan rader av vitlöken som vi sådde i höstas, har vi satt dill,spenat,Batavia och Ruccola sallad. I två odlingslådor såddes två olika sorters bondbönor (Hangdown och Aquadulce som jag samlat frön från förra året).  I år så är tanken att det ska fokuseras mer på bra skörd istället för stor variation och fägring, vi får se hur det går med det. (kreativiteten löper gärna iväg på egna spår och det blir sällan som man tänkt!)

Så då kan man säga att vårbruket är i gång och de närmsta dagarna ska det sås palsternacka och kålrot. Inne under lysrör står några olika sorters tomater, chilli och purjo på tillväxt i väntan på senvåren. Även några små ynkliga rotselleri plantor har till slut behagat visa sig.

Fukushima och Fukuoka

Lyssnade på sammanfattning av senaste tidens händelser i Japan på radion i går. SR Fukushima 

Situationen i Japan är fruktansvärd och för oss helt omöjlig att inse helheten av. Den belyser dock en hel del av det moderna samhällets svagheter. Vilket inte minst handlar om energibehovet. Frågan kring kärnkraften har fått ett uppsving och det är naturligtvis gott. Själv kan jag för mitt liv inte begripa att mänskligheten i så många läger försöker försvara och förklara denna styggelse?

Den diskussion som nu blommat upp efter vad som händer rör sig främst om säkerheten och vad som händer vid en katastrof. Och vi ser nu hur grödor och vatten påverkas av radioaktivitet och dagligen så hör jag på radion om "lösningar" på dessa problem. Rätt så patetisk att höra från den horisont jag befinner mej får jag väl säga! Och låt oss nu säga att vi skulle kunna bygga de mest supersäkra kraftverk, med de mest fantastiska tekniken,. Vilket vi säkert skulle kunna göra (i allfall teoretiskt), men frågan med energin är inte bara att framställa den,utan också till vilket pris? Hur dyr får energin vara för att låta sig smakas av ett hungrigt samhälle?

Dessutom återstår den, i mina ögon mest väsentliga fråga. Vad göra med soporna?
Hur fungerar dessa ivrare då man på fullaste allvar tänker sig att förvara kärnavfall i etthundra tusen år? (se filmen) Into eternity
Vad får oss att hoppa upp på så höga hästar att vi kan ta oss den friheten att överlämna ett sådant arv till nästa värld bara för vår egen kortsiktiga fåfängas skull?
Hur mycket katastrof ska behövas innan vi ska inse att vi är en del i ett ekologiskt kretslopp, som cirkulerar mellan liv och död, grodd och förruttnelse,återväxt och nedbrytning. Vi kan använda naturens resurser men då måste vi också återföra överskottet-inte som sopor för sådana finns inte i det ekologiska systemet-utan som en tillgång och något som kommer att återgå i kretsloppet.
Kärnavfall, lika lite som koldioxid,tomburkar och gamla fimpar hör inte hemma i det systemet!

-Så, du tycker det är bättre med kolkraftverk och olja då kanske? Hör jag genast dessa kärnkraftsivrare hugga tillbaks!
Nej, mina vänner. Frågan går djupare än så, långt bortom de horisonter som våra globala politiker har framför sig. Att bota alkoholism är inte en fråga om att välja Gin istället för Wisky, det är inte det som är problemet. Det är beroendet som är grund problemet! Så ock i vårt samhälle, vi måste bota vårt beroende av dessa mängder av energi.
Jag kan inte låta bli att tänka på gamle Fukuoka då jag hör om det som händer i Japan. Vad skulle han sagt om han fått leva några år till? Förvånad skulle han knappast vara.

Låt mig därför få citera den gamle läromästaren: "All someone has to do to know nature is to realize that he does not really know anything,that he isunable to know anything.......
....,if he does not care about understanding,the time will come when he will understand."

Mäster Fukouka, aldrig någonsin har vi varit i större behov av dina tankar och en "One Straw Revolution"....

Att så frö i hopplösheten...

Den senaste veckan har jag flera gånger försökt få till något vettigt att förmedla här i ett inlägg, och det naturliga hade förstås varit att komentera något kring världsläget.
Allt det som nu händer i Japan lämnar ingen oberörd och ssamtidigt fortsätter ororligheterna i Nordafrika, och framförallt i Libyen. Ingen missar naturligtvis mediaflödet och det går helt enkelt inte att komma undan. Och varför skulle vi vilja komma undan ? Medmänniskor dör! Och själklart ska vi bry oss.
Samtidigt så känner jag att det kan bli förmycket till slut. Jag kan gärna ta in allt, men hopplösheten kommer smygande och frustrationen över att leva i en sjuk värld med så mycket elände som man inte kan göra något åt.
Och än mer elände kommer vi naturligtvis att se om det får fortsätta. Jag har helt enkelt inte kunnat formulera något att säga (skriva) av den anledningen att det är för mycket på en gång helt enkelt.

Hopplösheten är väl jäkligt naturlig i sånna här sammanhang och något som vi alla behöver få en släng av då och då,däremot så får vi inte stanna där för länge så den biter sig fast.
Efter hopplösheten så kommer depression eller motivation, valet gör vi själva.
Vi måste välja motivation. Vi måste låta eländet lära oss något och inte bryta ner oss i uppgivenhet (även om jag är den första att erkänna att det är lätt hänt...) Istället för att sitta fraför tv och sucka och tänka att man inget kan göra så, måste vi fokusera på det vi kan göra!

Det är lätt att tro att en enskild person inte kan göra något, men vi som påtar i jorden vet att det ur ett litet frö kan komma stora träd, och det är lite så jag försöker tänka, kan jag få någon stackare att lyssna på vad jag säger eller skriver så har jag väl ändå på nått sätt, sått det där första fröet som kan förgrena sig vidare till ett stort träd ( eller varför inte en hel jäkla skog!).

cornucopia skriver om det som jag själv tänker kring,då det händer stora katastrofer runt om i världen. Oavsett om det är mänskliga faktorer eller naturliga som ligger bakom så visar det gång på gång den tunna tråd på vilka våra samhällen är byggda.
Extremt beroende av fossilt bränsle och transporter. Långa slingrande vägar från mat produktion till mun,ett totalt förtroende på att systemen fungerar.
Vi tar förgivet att mathyllorna i våra butiker svämmar över av billig mat i ett överflöd som tidigare generationer knappast ens kunde fantisera om.
Det är så självklart att vi alltid har tillgång till mat att vi behöver inte ens behöver fundera på det, och så ver det med all säkerhet även för dom som bor i Tokyo bara för en dryg vecka sedan, nu lider dom brist på mat!
Även om vi nu inte har några större problem med jordbävningar i vårt land så visar det ändå på hur skört vårt system är, och det är många trådar som kan brista även om vi slipper jordbävningar.

Vi måste vifta bort hopplösheten och dra våra huvuden ur sanden och sätta mer frön, ett samhälle kan förändras och det måste göras innan trådarna börjar brista.

Jag vandrade en gång med barnvagn i Wasaparken ihufvudstaden, och böjde mej ner för att plocka upp en kastanj bland många andra, jag stoppade nöten i fickan och senare i en kruka på balkongen. Och nu står plantan där varje sommar i sin kruka och blir lite tsörre för varje år, den är långt i från det enorma träd som den skulle kunna bli, men det finns liv och den har kommit en bra bit på vägen...

Jean Pain´s kompost energi.

Vi som råder över en fungerande komposthög, eller för den delen har passerat flishögarna vid en pappersfabrik en kall höstmorgon vet att det är något därinne bland det organiska materialen som alstrar värme. Som får komposten att kännas rykande het då du vänder upp lite av det översta lagret, något som får dom enorma flishögarna att avge ångande moln i morgondiset. Microorganismernas hårda arbete med att bryta ner det döda, skapar värme och ny energi. Där har vi skillnaden mellan det mänskliga sättet att alstra energi och naturens egna sätt. Detta är energi som skapas i ett cirkulärt system och där det aldrig skapas några restprodukter eller avfall som måste gömmas i hundratusentals år eller som påverkar atmosfären. Jag har ofta funderat på om man inte skulle kunna ta vara på den energin på en klyftigt sätt, men det är faktiskt inte förens nu som jag snubblat över namnet Jean Pain.

Han var nämligen en fransman som gjorde just det! Tog tillvara på värmen i en enorm komposthög som var gjord av uppflisat sly. Detta alstrade värme nog för att producera 60 gradigt varmvatten i 18 månader,samt biogas till köksspisen. (se teckningen) Han körde till och med sin bil på gasen.

Moussior Pain som avled i början av åttiotalet var minst sagt helt rätt ute och borde deffenetivt uppmärksammas mer idag då vi måste hitta alternativa lösningar. Vad blev restprodukterna av denna energikälla? Jo fin mull, som världen för övrigt lider brist på. Det är just såna lösningar vi måste hitta, lösningar som ger tillbaks mer än vi tar.

Då kanske vi har en chans att återskapa en del av den värld som vi förstört!Sjärlvklart så finns det en gammal film om honom på Youtube. Två delar,engelsk textad,tysktalande om en fransman!

Nu snurrar hjulen igen...

Så jublar vi tillsammans att den svenska ekonomin tar tigerkliv mot nya höjder, läser i SVD Näringsliv om tillväxt på 7% och nu jäklar kan rullar hjulen vidare mot nya investeringar,ordrar och sysselsättning. och jag tänker att det borde vara gott för ett land att vi ser en återhämtning och att folk får jobb och att vi kan handla mer igen. Några sidor längre bak läser jag om gruvdriften i Namibia som går strålande då man hittar nya fynd av uran ochh diamanter och att det måste väl ses som ett possitivt tecken i ett land som förra året rapporterade en arbetslöshet på över 50% !

Men den personliga världsbilden får gång på gång sättas på prov och inte vet jag varför jag fått ta rollen som pessimist och alltid läsa baksidorna mellan raderna? Men faktum är den att vi lever på en ynkligt liten ö i en oändlig världsrymt och den ön innehåller X-antal tillgångar i form av mineraler,fossila bränslen,vatten, odlingsbar jord, arter av djur och växter osv.osv.osv...Att då tro att vi kan pressa denna lilla ö att lämna från sig mer och mer varje år för att höjja våra procentsatser (eller sänka i fallet med arbetslöshet tex.) är orimligt.
Så bläddrar jag vidare i tidningen (gårdagens) och fastnar vid överskriften "Hjulen snurrar på fel sätt" på sidan 5 en lysande artikel av professor Staffan Laestadius där allt det jag skulle vilja säga står nedskrivet...och detta till och med av en professor!

Läs artikeln: Svd Brännpunkt Jag tycker att han ringar in det hela på dessa enkla rader ".den som menar allvar med ambitionerna att få stop på CO2 -utsläppen-mänsklighetens största utmaning-kan inte glädjas åt att tillväxten åter tar fart om den inte drastiskt ändrar karaktär."
 Jag har inga ambitioner att gå djupare in på vad den ändrade karaktären innebär (mer än att jag är ening i Leastadius resonemang) men vi måste -återigen- inse att vi ingår i ett ekologiskt system där allt följer ett cirkulerande mönster, där allt som vi tar måste vi också föra tillbaks! om det så är potatisskalen till potatis landen i form av mull eller Koldioxid i atmosfären så måste även våra ekonomiska systen ställas om till detta tankesätt.

The Cirkel of life, kan inte sträckas ut till en endaste lång raksträcka därför att till sist hamnar vi hur man än ser det till slut vid vägens ände, och denna ofrånkommliga ände närmar vi oss fortare ju snabbare hjulen snurrar!

Fuck oil prices, freedom is priceless!

Just så skulle jag vilja avsluta den här veckan. Efter att klurat på något klokt,insiktsfullt och varnande inlägg på utvecklingen i Nordafrika så har jag till slut inte någon särskild kraft kvar till det tänkta inlägget. David Jonstad på effekt förklarar utrycket bättre än jag kan,Cornucopiatar sig an läget bättre än jag kan och ägnar sej idag åt frågan om det är dags att börja hamstra drivmedel. Många bloggar där ute finns det som tar frågorna på betydligt större allvar än vad våra folkvalda gör och det enda kloka jag tänker drista mej till idag är en liten uppmaning att förkovra er i världsläget, sätt er in i begreppet peakoil, fundera kring ert eget beroende och ägna en stund åt att fundera på följderna på vad som händer i världen!

Vad jag själv ska göra?

Ja jag tog mej själv på så saftigt allvar efter förra inlägget att jag köpte mej en Kaffeplanta på plantagen.Så jag ska väll plantera om den och placera den i något mysigt fönster.

Då har jag iallafall en rimlig chans att få mej en kopp kaffe,även om jag inte hamstrat upp mej på en massa bil-soppa... Ha en trevlig helg!

Att odla sig en kopp kaffe...

Så låt oss nu tala om något annat, låt oss tala om lösningar istället för problemen. För visst måste vi lyfta upp problemen och visa dom för dem som sväva i ovisshet. Men låt oss inte fastna där för pessimismen föder inget gott...

Nå, så med de problem som vi nu har framför oss så har vi en hel del att göra, och istället för att drabbas av nedstämdhet,depression och förtvivlan, så låt oss istället skrida till verket.

Så här tänker jag kring ett -litet kan tyckas,men dock- ett problem. Hur tusan ska jag få mitt kaffe då importerna begränsas av brist på billiga transporter och världs ekonomierna rasar?

Jaja, skratta ni! Men utan kaffe så kan jag lika gärna vara utan resten också!

Mitt kaffe behov är något som jag inte ens i min vildaste "extremwannabeemiljöaktivistvegan"- fantasi kan tänka mej att ändra på! och naturligtvis är detta ett dilemma för oss som tänker oss ett självförsörjande samhälle. Att odla kaffe på våra breddgrader är inte riktigt vad jag skulle kalla hållbart. Därmed inte sagt att man borde prova! "Anners vet en ju inte hurde smaker..." som Emil skulle ha sagt.

Nu är mina erfarenheter kring kaffe odling på den egna täppan ytterst begränsade men just därför så vore det väl kul att vända på ämnet lite grann. Nu kanske ni tycker att jag borde använda min utstakade tid här på planeten till något nyttigare födo ämne än kaffe (ni skulle bara veta mina funderingar kring druvor och rödvins produktion...och att jag redan sått tobak!). Men det är väl det där konstiga behovet av att odla något till sej själv och tanken att kunna läppja på en kopp kaffe från egen producerade bönor vore väl en tillfredsställelse svår att jämföra med nåt annat?

Så låt oss börja med en liten film och lyssna på Larry Santoyo´s kloka ord om permaculture (kunde inte sagt dom bättre själv) och tankar kring kaffe odling på naturligt sätt i Mexiko. (inte så mycket om själva kaffe odlandet, men likväl kloka ord som tål att spridas...)

Så kan man tänka sig att det skullevara möjligt att odla sej en kopp kaffe då på våra breddgrader?
Tja, inte vet jag, men att odla upp en liten buske som krukväxt kan det väl vara värt att prova, och här hittade jag till och med en liten beskrivning; odla kaffe. Frön finns att beställa från Impecta har jag redan sett, så det är väl bara å prove då?
Fast jag antar att man får dricka Gevalia ett tag till innan man bärgat den första skörden...

Apropå Tim Jackson...

...som jag skrev om, här om dan så finns nu hans föredrag att se här nedan.För er som inte kom in för att det var fullt,eller för er som bara missade det ändå...Håll till godo!

Insnöade tankar...

Trots att vi bor i ett land som korsas av polcirkeln så verkar det som många människor blir överaskade av att det kommer en massa snö i februari. Åtminsonde på dom breddgrader som jag numer befinner mej på (ca den 60:e,något som vilken gammal skoljordglob som helst kan visa att det är långt norrut!).

Men nu när snön återkommit ska jag gärna vara den första att säga att jag klarar mej gärna utan och att för mej får det gärna vara barmark i februari (eftersom jag är Norrlänning som lever i exil i mälardalen,så hade jag nog hoppas på lite mer exotiska vintrar...). Men faktum kvarstår att snön faller som den alltid gjort och ibland mer och ibland mindre,kanske får vi se förändringar åt ena eller andra hållet på grund av klimatförändringarna,men det är nog lite tidigt att säga något om just nu.

Snöfallet har för min egen del inneburit att jag tillbringat en större del av det senaste (läs två dar sedan) dygnet i en liten traktor kämpandes med att flytta en massa snö och lyssnat på radio.

Dygnets nyhets flöde som upprepats i mina lurar varje heltimme har handlat mest om  Mubaraks tal till folket (vilket i skrivande stund ser ut att tagit ny vändning...) i Egypten. Om situationen där har det senaste tiden skrivits spaltmetrar om på svenska bloggar och många handlar om upprorets kopplingar till Oljan. Mycket intressant läsning på bla: livet efter oljan  effekt  flute 

Ett annat återkommande ämne under dygnets nyhetsflöde,var att vi kan komma att se utökade funktioner i våra mobiltelefoner genom att ladda dom med plastkortsfunktioner, dvs att dina uttag och banktransaktioner kan skötas via mobilen och att vi inte längre behöver korten.

Min första tanke blir då genast att: Sååå...vad händer då jag tapar min mobil?eller har sönder den?eller om jag inte har täckning? Känns det inte lite riskabelt att bygga upp en infrastruktur kring samma nätsystem?

På samma sätt som internett har gett oanade möjligheter för att sammankoppla mäniskor i stora nätverk över hela jorden så är det också ytterst utsatt och skört då det hela bokstavligen hänger på en tråd. Utan internett så hade folket i Egypten kanske inte kunnat samlats så enigt, kanske hade inte ens missnöjet mot regimen uppståt utan den osencurerade (?) iternettbilden av omvärlden( framförallt visad på bloggar). Där har vi den stora fördelen med nätet och det som är överlägset små lokala nätverk.

Nackdelen är den sköra tråd vilket det hänger på. Utan uppkoppling är 300 globala "friends" rätt så betydelselösa.Där är istället det gamla lokala nätverket helt överlägset då det inte bara fungerar utan yttre tillförsel av energi, utan ofta också förstärks i ororliga tider.

Att hänga hela samhällen på ny teknik skapar ytterligare beroende och sårbarhet vilket inte minst visas av det senaste dygnets väderlek. Snön orsakar svordommar,trafikproblem och "kaos", och kan på några timmar helt ta över nyhets flödet. Folk blir hemma från sina jobb,bussaroch flygplan blir stillastående och strandsätter folk som hade planerat något helt annat.

Men är det snön vi ska svära över?

Är det snön, som fallit över vår del av jorden långt innan vi ens tog oss hit, som är boven i dramat?

Var snön ett lika stort problem för hundrafemtio år sedan?

Nej, självklart inte.För hundrafemtio år sedan så hade vi inte behovet att handla flera gånger i veckan,att passa tider på platser som var otänkbara att ta sig till på den tiden.Man förväntades inte att vara anträffbar dygent runt varje dag! 

Det som är problemet för oss i dag är självklart inte snön i sig,utan det faktum att vi byggt fast oss i ett ytterst skört samhälle som helt bygger på att det fungerar som det ska. Att tider kan hållas med minut precision (vilket för hundra femtio år sedan var dagsprecision). Vi har byggt upp en infrastruktur som är väldigt känslig för yttre stress! 

Frågan är hur detta samhälle kommer att klarara av ytterligare, och en fan så (ursäkta mitt språk, är trots allt endast en enkel arbetare...) mycket större stress situation?

Kan ett stort globalt nätverk och system föda oss med importerad mat till exempel då vi kommer till den punkt då vi inte längre har billig energi iform av Olja? Kan ett litet land i norr, (som kanske inte lider mer av klimatförändringarna än att snöskottningen ökar eller minskar) förlita sig på att föda sig på grödor odlade på sydligare breddgrader då torka och översvämningar slår ut skördarna?

Känns det som ett stablit system att använda mobilerna för att kunna köpa sitt dagliga bröd som ska produceras av ett jordbruk som är helt beroende av olja och att klimatet inte gör några större svägningar?

Hur låter det här?
Ett lokalt nätverk av lokal odlad mat som man betalar cash eller byter till sej mot tjänster eller andra varor!

Som om det var för hundra femtio år sedan? Ja kanske det? Saker och ting var säkert inte bättre förr. Men det jag tror att det blir allt viktigare att se att vi är inne på fel spår och att vi måste backa bandet lite för att hitta nya vägar. Jag menar inte att vi behöver gå klädda i vadmal och gnaga på rovor,samtidigt som vi får en släng av digerdöden lite då och då!Men att fundera på vad som fungerade och ta tillvara på gammal kunskap innan den går förlorad tror jag blir allt viktigare.

Jag tror att om vi inte gör något, kommer att se betydligt fler situationer liknande den i Egypten !

Tim Jackson och välfärd utan tillväxt

Tog mej in till Stockholm city i kväll och lyssnade på en mycket intressant föreläsning och diskussion med Tim Jackson, som skrivit boken "Välfärd utan tillväxt" . Och detta var ämnet för kvällen, som förutom Jackson bjöd på kloka ord av herrar, Johan Rockström och Anders Wijkman. Arrangörer av dethela var ABF,Glokala Tankesmedjan och så den eminenta blaskan Effektmagasin, som jag varmt rekommenderar alla att signa upp sej på en prenumeration på. Mer att läsa på deras blogg om Tillväxt diskusionen.

Nå, då jag emellanåt hamnar i storstan så blir jag allt som oftast en aning nedstämd och vemodig inför allt detta som är så långt ifrån vår rätta natur, och jag finner mej ofta sitta på tunnelbana eller pendel och tycka lite synd om alla som rusar runt och inte verkar se det vansinniga i alltihop, som inte förstår....Därför är det ändå skönt att kliva in på ABF huset en afton som denna och se att mina fördomar kring befolkningen i storstaden komma på skam, och jag inser att det ofta likaväl kan vara jag som inte förstår?
En överfull lokal med folk som kommer för att lyssna och  jag inser bredden av vårt engagemang för dom stora globala frågorna. En blandning av människor med olika vinklar kring problemen och naturligtvis lösningarna. Som alltid på liknande tillställningar så har vi en mängd dreadlocks prydda,sjalinsvepta veganer med aktivist-glöd i blicken, vi har några övervintrade hippies, dammiga lärare,kostymklädda lokalpolitiker och kanske någon företrädare från näringslivet. Oavsett om man engagerar sej kring klimatfrågan,vattenbrist,utfiskning,gurerilla odling och matproduktion, peakoil, lokala hållbarhetsfrågor,övergödning och gift utsläpp,eller vad som helst...framtiden för våra svenska måsfåglar?
Så är vi ändå där för att vi bryr oss om framtiden och oroas för problem som kommer att påverka oss alla, men som allt för många fortfarande inte ser.
Och den ständiga tillväxten som vi gjort oss så beroende och självklart hängivna till, knyter på något sett samman alla dessa påsar på ett konkret sätt.
I mina ögon så släpar alla dessa stora globala frågor efter i kölvattnet av den totala tillväxten.

En fråga som är komplex och en ytterst svår nöt att knäcka. Kan vi skapa välfärd utan tillväxt? och  i så fall hur...? Vi måste konsumera för att hjulen ska snurra, och för att skapa tillväxten som ger oss jobben som ger oss mera pengar så vi kan konsumera mer och nyare prylar (som vi oftast inte behöver) och så skapar vi jobb åt någon som tjänar pengar och kan köpa nått och.....bla bla,ja ni vet hur det är.
Frågan är hur kan man bryta detta, att fortsätta är helt ohållbart det kan vi konstatera direkt! Men att hitta något annat...?

En fråga som jag naturligtvis skulle kunna ge ett långt hemmasnickrat svar på hur jag tycker det skulle se ut i den bästa av världar,men jag skonar er idag och tänker inte ge mej in längre i ämnet utan jag hänvisar till Effektmagasinets blogg och ger er ett klipp med Jacksson från en tidigare föreläsning på TED´s
Tim Jackson's economic reality check Video on TED.com


Då jag skulle ta mej hem så slank jag in på Pressbyrån på T-centralen för att köpa mej en kopp kaffe.15 spänn för en liten kopp får väl anses som ett klipp i centrala city. Men just som jag skulle fiska upp en tjuga och betala så såg jag ett erbjudande om kaffe OCH en kanel bulle för tjugospänn! Var inte det ett klipp så vet inte jag? Problemet var bara att jag var inte särskilt sugen på en halvkilos kanel bulle men för endast en femma till så var det ju nästan fånigt att låta bli. Jag gick till pendeln med smulor av pärlsocker i mungipan och funderade över systemet. En kanelbulle som man egentligen inte vill ha eller behöver skapar arbetstillfällen inom jordbruket,bagerinäringen,ägg och mejeri poduktionen  å en massa annat, framförallt så blir det en jäkla massa transporter av allt kors och tvärs över jordklotet...men g od var den!

Fula fiskar!

I dom yngre tonåren så var jag en så kallad Akvarist. Ett ord som faktiskt inte hörs så ofta nu förtiden. Men det betyder helt enkelt : en som äger ett akvarium eller två, och kanske skulle man idag  ha kallat en sån som mej för "nörd". Akvarie-nörd eller fisk-nörd? vad vet jag? Iallfall så tror jag dagens finniga nördar oftare stirrar in i en dataskärm än i ett akvarium ? Som ung akvarist så hade jag under en period några stora hajliknande fiskar, som inte hade mer med hajjar att göra än att det fans en viss likhet i utseendet.Fiskarna tillhör det stora släktet malar och, på akvaristernas språk så kallades dom för hajmalar.

Senare i livet så kom jag att arbeta som kock på allehanda krogar och syltor, det var någon gång under den karriären som jag på någon lunchkrog kom att snubbla över en ny fiskprodukt som kallades för Pangasius, och redan då jag första gången såg kartongen så hade jag en känsla av att det var något med det där ordet som var bekant, ( akvarister har oftast en förkärlek för att svänga sig med latinska namn...) Men det var inte förens jag vände på den och såg den tecknade bilden av den fisk som kartongen innehöll som poletten ramlade ner. Där var den ju! min ungdoms hajmal! Förpackad i form av vita fina fileer frysta i femkilosblock.

För den som har studerat malfiskars betende vet att dom framförallt livnär sig på vad dom kan hitta i bottenslam och dy! Jag kände genast en konstig bismak i munnen och redan innan jag provat så kunde jag ana dysmaken. Jag har därefter hållit mig borta från den, dels av smakmässiga skäl men även av en viss misstänksamhet mot billiga,odlade produkter från fjärran länder. Och visst var mina misstankar befogade. För den som lyssnar på P1 så har man knappast undkommit att höra ordet pangasius idag.

Det började redan i går med det lysande radioprogrammet Maten pris, där Daniel Öhman och Malin Olofsson gör ett reportage och avslöjar stora problem i dom Vietnamesiska fiskodlingarna. Utsläpp av nedskitat vatten,utfiskning av foderfisk (vilken i sig själv är lika ätlig) dammar så överfulla med fisk att det går åt en helsikes massa antibiotika för att få det hela att ens fungera utan sjukdommar, helt enkelt en totalt ohållbar jätte industri som ger gott om flis till Vietnam och en massa billig dyfisk åt oss!Jag skulle kunna utveckal detta ännu mer, men jag ber er ödmjukast att läs,lyssna och se filmklippen på  Matens Pris i P1 så får ni en betydligt bättre bild.

Vad som varit på nyheterna idag så  har det handlat om WWF som tydligen klantat till det lite genom att låtit sej påverkas av Vietnamesisk regering.Så här skriver man på Matens pris egen sida:
"Ekot har i dag avslöjat spelet bakom den populära matfisken pangasius. Världsnaturfonden rödlistade i höstas fisken och uppmanade konusmenterna att köpa den, men efter hot och påtryckningar från Vietnams regering och myndigheter plockades fisken bort från listan."

Oavsett vad eller hur det ligger till så är det inte bra att en organisation som WWF ens näms i dom här samanhangen, deras tyngd ligger i ett trovärdigt arbete och finns det risk att den trovärdigheten ruggas så vore det väldigt tråkigt.

Men om allt detta kan ni som sagt studera vidare, själv vill jag bara komma till den tanken som vilar så tungt ( utan skadad trovärdighet...) på denna blogg, själva vår kompostfilosofiska fundamentala värdegrund.

Oavsett om man kan lösa problemen med att rena vattnet från dessa dammar, oavsett om man kan lösa problemen med sjukdommar och utfiskningen av foderfisk, så är det aldrig hållbart med stora industriella produktioner av mat! Det funkar helt enkelt inte av den mycket enkla,naturliga och sunt förnuftiska anledningen att naturen slår tillbaks på ett eller annat sätt, så länge vi inte anpassar oss efter dom förhållanden och spelregler vi har. Förr eller senare uppstår andra ,nya problem.

Den lokala småskaligheten är den enda vägen mina vänner, för dej som trodde annat kan jag bara säga ; Jag är ledsen att behöva upplysa dej, men så är det!

Vi kan inte längre skicka mat kors och tvärs över jorden, eller döva våra samveten genom att producera vår billiga mat i länder där vi aldrig ser vad som sker, vi kan inte längre utarma andras miljöer och förutsättnigar för vår egen bekvämlighet. Vi måste följa årstider och lokala tillgångar igen, så som vi gjorde förr en gång, för inte alls länge sedan.

En liten fiskodling för att producera närmsta byns invånare med fisk, fungerar därför att det ligger i byns intresse att det fungerar utan att dricksvattnet blir förorenat, eller att man tar ut för mycket foderfisk så det fisket av andra arter blir lidande. Stockholmarna skulle kunna äta Aborre och strömming från skärgården istället för exotiska arter från andra länder, och skulle därmed också se en större vits med att försöka få östersjön ren igen. Jag är övertygad om att för att mäniskor ska fatta vad vi äter så måste vi ha en närhet till producenten.

Att bara ta och ta av naturresurserna är endast hållbart en tid, sedan kommer tiden för återbetalning! Vill vi äta billig fisk (som dessutom smakar dy...) så får vi också inse vilka som ska ta notan...

Men hur ska jag veta, jag som mest tillbringade min ungdom stirrande i ett akvarium.

Tankar inför våren...

Dom går liksom inte att komma ifrån dom där...ni vet dom där tankarna som vissa av oss dras med så snart vintern tippat över nyårssträcket. Liksom jag skrev härom dan  dags-for-varbruk-osv... så är det nog så att vi har det i ryggmärgen, i blodet,i generna eller vad ni vill! Ja ni vet vad jag menar, dom där tankarna på hur årets odlingar ska se ut, vilka frön som ska sås och vart sedan dom små plantorna ska få växa upp och förhoppningsvis ge dignande skördar.

Det är dom tankarna som kommer smygande fast snön ligger djup och man vet att det inte på långa vägar är (tja lite kanske...) någon panik med sådden.

Och man tänker i oktober då man ser att det mesta hann bli både uppvuxet och skördat i tid, att den här vintern ska jag inte vara för ivrig, Nej vänta hellre än att ha en massa rangliga småplantor som översvämmar dom ytor man har till förfogande. NEj nej inte förens en bra bit in i Februari för de första ,det räcker gott och väl! se bara på purjolöken som jag så omsorgsfullt sådde i februeri, den växte minsan med en jäkla fart fram till mars, men sen då? var den inte lika liten å klen ändå i slutet av sommaren. Jojo, nu ska det minsan visas på is i magen, tänker man.

Men så kommer den där känslan likförbaskat, och snart sitter man där med frökataloger och skissblock, och innan man vet ordet av så har man sått dom första fröerna!

Så jag går nu och funderar på hur jag ska plantera årets grönsaker och jag vet att det är långt kvar och fast jag (då ingen ser) gärna hackar lite i snön på odlingsbäddarna, liksom för att kolla läget eller för att väcka någonting till liv? så vet jag att det är månader kvar innan jag ska strö dom första palsternacksfröna i vårsolen.

Men ändå kan man inte låta bli, sedan jag anla den här lilla köksträdgården så har (vilket endast är ett par säsonger) resultatet varit mer...vad ska jag säga?...skiftande, än överrumplande. Och visst tar det sin tid att bygga upp jorden (eftersom jag konsekvent vägrar att gräva så är jorden uppbyggd av tillfört material som ligger ovanpå den befintliga lerjorden) och framförallt så tar det sin tid att lära sig att göra rätt.

Och man får prova sej fram lite för att hitta sin form, om jag utrycker mej så. Visst vill jag ha den där skiftande och mysiga "Potager" känslan med  odlingar som är lika vackra som goda, men ibland är jag bara praktiskt fokuserad på maximerade skördar av dom grödor som verkligen ger något att lägga till vinterföråden. Så har jag i grunden permaculturens tankesätt och kanske är det dom kompostfilosofiska funderinagrnas fundament som vilar i naturens egna, redan utprovade lösningar. Just nu när jag nyligen läst Fukuoka´s The one-straw-revolution så känns det mest som om jag skulle vilja öppna alla fröpåsar och hälla innehållet i en bunke och blanda om allt sammans till en salig mix som jag sedan skulle kasta omkring mej över odlingarna och sedan låta naturen ha sin gång. Låta dom som trivs växa och dom som inte trivs falla undan.

Men det är väl ändå troligast att det blir någon sorts  mix av alltihop, och så får det väll vara antar jag?

Sniglarna och kålfjärilarna vill väll också vara med och tycka till om slutresultatet kan jag tänka mej.

Ja, så i och med det, så är det väl lika bra att förklara odlingssäsongen 2011 för öppnad, och att vårbruket kan starta!

Tjuvstartat?.. jag ...Neeej...

Nja, lite kanske, men bara lite...å bara några dar, förra veckan ...men bara rotselleri å lite chilli, åså paprika, å en del blommor till jobbet,å just ja! en massa pelargon sticklingar men inte mer än så...Åh, jaja å så den där purjolöken då förståss, den får en chans till...

Mera böcker.

När vi nu är inne på böcker, och det är sent på kvällen,å jag är för trött för att ha något egentligen vettigt att säga, men då jag ändå sitter här, så kan jag ju ändå säga nått...? Hittade en bok på http://permaculture-media-download.blogspot.com/ som jag skulle vilja ha. ( och som en ren händelse så såg jag just nu att den bloggens senaste inlägg handlar om trädgårdsböcker...ja där ser man). Men det jag skulle vilja ha är en bok som heter Gardening when it counts, growing food in hard times. av Steve Solomon. Låter inte det som nått för mej? Fins att tillgå för 14 dollar ser jag. Texten om författaren har jag snott rakt av! Men som sagt det är sent och jag är trött, och ibland är det bra skönt att skriva korta blogginlägg. "Steve Solomon is a well-known west coast gardening guru, and author of five previous books. The founder of Territorial Seed Company, he has taught Master Gardener and Urban Farm classes at the University of Oregon in Eugene. His book, Growing Vegetables West of the Cascades has appeared in five editions." God natt!

The One -Straw revolution!

Ibland händer det att man öppnar en bok och saker och ting faller på plats! Ungefär som om någon annan sätter ord på det man själv tänker. Med det sagt så vill jag bara snabbt säga att jag inte på några som helst sätt vill väga mina enkla tankar mot de filosofiska grunder på vilket Masanobu Fukuoka vilade sina teorier kring ”Natural Farming” och ”Do-Nothing odling på”. För mej och säkert dom flesta som rör sig kring begreppet Permaculture så är säkert namnet bekant, men jag har aldrig riktigt förens nu satt mig in i vem denna man var och vad han egentligen gjorde. Därför kan jag nu, vid 42 års ålder, endast böja mitt huvud och ödmjukt finna mig i att kompostfilosofi fans långt, långt, långt innan jag ens var född. Boken ”The One- straw revolution” är Fukuokas tankar, idéer och filosofi i ett litet format men med tungt vägande innehåll. Jag har läst den och mycket har fallit på plats. ”There is nowhere better than this world. Years ago I realized that we human beings are good just as we are and I set out to enjoy my life. I took a carefree road back to nature, free from human knowledge and effort. Since then fifty years of my life have flown away. I have had some successes, but also failures. Many of my youthful dreams remain unfulfilled. I know my time here on earth is limited.” Masanobu Fukuoka, 1913-2008 Fukuoka´s tankar kring odling grundar sig i att se på naturen och inte göra mer än nödvändigt. Det finns inte längre tid för en bonde att skriva poesi i det moderna jordbruket! Hans metoder har kallats ”Do nothing Farming” och han menar att man inom jordbruket har tankar på förbättring genom att fundera på ”Vad händer om jag gör så?” eller om ”jag provar det?” . Istället bör man enligt Fukuoka tänka tvärtom. ”Vad händer om jag inte gör så?” eller om ”Jag inte gör det?”. Hans egna slutsatser av det var att det inte behövdes någon plog, inga bekämpningsmedel, inga gödningsmedel, ingen anledning att göra någon speciell kompost, ingen anledning att använda insektsmedel. Det var egentligen inte mycket i det jordbruk som han såg omkring sej som man egentligen behövde! Anledning till det var/är att den naturliga balansen blivit så rubbad av moderna metoder och teknik att jordbruket gjort sig beroende av just dom teknikerna och metoderna. När han i sin ungdom återvände hem till sin hemby och sin faders jordburk efter andra världskriget, så började han använda sig av sina egna idéer. För att förstå Mr Fukuokas metoder så bör man först ha lite insikt i det traditionella Japanska jordbruket. Själva risfältet förbereddes med kompost och gödsel innan man släppte på vatten och lät det översvämmas. Därefter plöjde man så konsistensen blev som en tjock soppa. I särskilda plant bäddar hade man drivit upp risplantor på ca 20cm, som man för hand planterade ut på risfälten. Därefter fortsatte jobbet med varsamt luckrande av jorden och rensande av ogräs. Under tremånader låter man fältet vara vattenfyllt, bla för att inte låta ogräs komma upp. Skörden är sedan gjord för hand och riset buntas och hängs på tork. På detta sätt gick man över fälten med handverktyg ca fyra gånger mellan sådd och skörd. Efter skörden så plogades fälten och upphöjda plogfåror formades så att man sedan kunde så korn eller råg. Detta betyder att dom Japanska bönderna fick en skörd av ris och ytterligare en vinterskörd av annan säd varje år genom att tillföra organiskt material och ta väl hand om jorden. Enligt Mr Fukuokas tankar och principer för ”Do Nothing Farming” (vilket inte alls betyder att man inte behöver göra något alls!) så innebär detta att man gör flera helt onödiga moment. Vad som måste göras på en farm måste göras, när en bonde(odlare) har bestämt sig för att bruka en liten bit av vår jord så måste han (eller hon) också ta ansvar för att göra detta på ett ansvarsfullt sätt och ge jorden dom bästa förutsättningarna. Allt annat är skadligt och oansvarigt! På hösten sår Mr Fukuoka sitt ris, vintersäden och vit klöver på samma gång, han täcker det sedan med årets risstrån (som halm eller hö ungefär antar jag?). Klöver och vintersäden (korn/råg) skjuter skott på en gång medan riset är vilande fram till våren. Medan vintersäden växer så är citrus trädgårdarna i fokus. Fukuokas farm producerade ris/säd citrus från dom stora fruktträdgårdarna samt grönsaker. Citrusen skördas fram till april och sedan är det dags för att skörda vintersäden i maj. Efter att säden tröskas så samlas återförs all halm på åkern igen, stråna läggs ut för hand huller om buller på samma sätt som naturen själv skulle ha spridit den. Sedan får fältet stå under vatten en kortare period under monsunregnen i juni för att försvåra för ogräsen att skjuta upp och få fäste. Riset får nu lättare att gro och skjuta sina skott. När fältet sedan torrläggs igen så kommer klövern återhämta sig och börja sprida sig mellan risplantorna. Riset skördas sedan i oktober och tröskas och halmen återförs som täckning. Så har ett år gått och vintersäden sås in igen. Mr Fukuoka får på detta vis lika bra skördar som dom bästa av dom jordbruk som använde kemiska medel och metoder och liksom dom traditionella. Genom att tillföra organisk material och odla klöver som marktäckare och kvävefixerande grönmassa så förbättras hans jordar hela tiden. Och då den aldrig plogas så störs aldrig den naturliga processen med nedbrytning och skapar en tjock mullrik jord med åren. Det finns mycket att säga och skriva om den här lilla boken, och jag skulle kunna gå på tills endast dom mest hängivna bloggläsarna skulle orka hänga sig kvar. Mycket av hans verk handlar också om grönsaks odlingen efter liknande principer där olika grönsaker sås slumpvis utspridda för att själva få ta fart där dom trivs på samma sätt som naturen skulle ha sått. Hans pellets av lera med inbakade frön får utförligare beskrivningar och naturligtvis om hur han sköter sina fruktträdgårdar. Men det är också en bok om filosofi och djupa tankar och det som jag ofta slås av är aktualiteten, mycket av det han oroas över och ser i sin omvärld är sådant som händer idag, mer än trettio år efter att boken kom ut. Fukuoka har många tankar kring vår mat och flera intressanta kapitel handlar om just vår mat och kopplingen mellan, naturlig odling, naturlig mat och vår hälsa. Jag hoppas att få åter komma lite mer utförligt till just dom kapitlen så småningom (utan att lova för mycket…) Så jag föreslår att ni söker reda på boken själva (finns i nyutgåva för en struntsumma hos närmsta Internet bokhandel) och läser den. Detta är en viktig bok om jordbruk av den enkla anledningen att den inte endast handlar om jordbruk! ”The ultimate goal of farming, is not the growing of crops, but the cultivation and perfection of human beings” Fundera över en gammal bondes tankar om hur vi tar hand om vår jord, om hur vi kan låta naturen leda oss på dom rätta spåren. Som allt annat så finns det mängder med information på nätet och bland annat några youtube filmer om Fukuoka. "This straw appears small and light,and most people do not know how really weighty it is.If people knew the true value of this straw a human revolution could occur which would become powerful enough to move the country and the world." Aldrig förr har väl världen varit i så stort behov av en "One straw revolution!

Anima Mundie Movie

Ett litet filmtips så här på lördags kvällen! Ytterligare en av dessa viktiga filmer som kan folk att förstå lite bättre hur det ligger till!'

Hade det varit en vanlig Hollywood-rulle så hade man väl kunnat säga: " Oj, tusan, här har man verkligen lyckats skrapat ihop dom största namnen i en å samma rulle !"

Och lite av den känslan får man då man ser trailern till filmen" Anima Mundi"Här dyker det upp en rad viktiga namn, som för våra läsare,och dom flesta som rör sig i trakterna av permacultur,klimatförändringar,peakoil och foodproduction,m,m, torde vara välkända, som Tex Dr Vandana Shiva, David Holmgren,Mikael Reynolds och mannen bakom filmen"Collaps" Michael C Ruppert, med flera... Här har vi iallfall trailern! Premiären sägs komma nån gång under 2011 , vet inte exakt när men lär antagligen få återkomma...Egen hemsida på nätet förståss, och facebooksida som sig bör, bara att Googla upp!

Dags för vårbruk, och om hur mänskligheten stannade upp...

Vad är det som döljer sig i behovet att så ett frö? Är det mörkret i vår lilla nordliga del av världen som får oss att så här års börja bläddra bland knöliga fröpåsar och tummade kataloger? Lite långsökt kanske? För visst finns det även på sydligare breddgrader,jordiga naglar som hoppfullt petar ner små intetsägande frön i torkade, översvämmade och kanske många gånger utarmade jordar? Visst finns det bönder som fortfarande slänger säd för hand över fälten, inte bara för att mätta familjen, utan också för att kraften att se livet ta fart i säden är så stark att om han inte fick så ett år skulle han tyna bort. Kanske finns känslan kvar även hos den storindustriella producenten som tar hjälp av högteknologiska maskiner, konstbevattning, kemikalier för att kunna producera börsnoterade skördar på den globala mat-marknaden? Kanske är det just det okonstlade undret hos ett frö,som spricker upp och skjuter skott utan mer hjälp än att det får värme och vatten,som är drivkraften.Att det,än så länge är något som vi inte rår på allt för mycket. Är det att skapa liv? Kan inte tänka mig annat än att det är något ursprungligt begär hos en art som för 10 000 tusen år sedan stannade upp i sitt nomadiska samlarliv för att bruka jorden. Någon måste ha varit den förste att inse att det kunde vara lönsamt att stanna på en plats och så ett frö för nästa års matbehov. Kanske var det ett långsamt övervägande eller renat av ett impulsivt utrop till dom andra i flocken: ” Hey! Grabbar stanna! Ja fick just en ide`. Vi stannar här och så sår vi frön som vi kan baka bröd av! Och så tämjer vi några uroxar som vi kan mjölka och slakta! Men vänta då! Jag menar allvar, vi kan plantera sånna där goda lökar, å förädla lite potatisknölar. Men sluta plocka dom där bladen! Vi flyttar hit dom istället. Å sen så fyller vi kossorna med majs och soja bönor, ja sånt kan vi odla också! Åsså genmanipulerar vi säden så vi kan odla ännu mer och så bakar vi hamburgebröd och slaktar korna å gör hamburgare som vi kan sälja till dom som fortfarande absolut vill vandra, ja vi kan bygga ett stort hus med ett M på taket där man kan stanna under sina vandringar och äta potatis, säd och köttet… men stanna då…Jaha, jasså ni kommer tillbaks när jag öppnar stället…ok då, see you!”

Kanske är det så, vad vet jag? Kan det vara så att vissa av oss härstammar från den som stannade kvar? Klart är i alla fall att just nu så kluras det och funderas det i både stugor och hyddor över den kommande odlingssäsongen. Själv så försöker jag hålla mej ett tag, då jag vet(tror) att det lönar sig att skynda långsamt. Men likväl så har jag (tillsammans med min treåriga dotter) redan petat ner paprika frön i jorden, tagit sticklingar av en lånad pelargon och idag fått iväg en första beställning av fröer från Impecta. Visserligen åt jobbet, vilket betyder att det är mest blommor.Och redan börjar det kännas spirande av hopp att se det första gröna skotten veckla sig upp mot ljuset. Men snart är det tid för de första grönsaks sådderna och det är dags att bestämma vad. Purjolöken som jag sådde i början av februari förra året blev det inte mycket med, den höll ungefär samma storlek från Mars till snön la sig över den för någon månad sedan, så den vet jag inte om jag ens orkar prova igen? Sen är det väll då dags för lite rotselleri (vilket heller inte brukar ge några börsvältande skördar) och så borde jag så Chilli, om jag bara kunde komma på någon bra sort. Vad jag behöver är en sort som växer bra och ger skapligt med frukt, samt är ”lagom” het så den kan användas til så mycket som möjligt! Börjar tröttna på Sambal Oelek burkarna nu! Ge mig ett tips på lämpliga sorter och var fröna står att finna så ska jag genast ge mig i kast med vårbruket.

BP på nya upptåg!

Så nu ska BP upp till arktis och kladda!

Tydligen så har dom skrivit avtal med det ryska oljebolaget Rosneft,som i sin tur är delägt av ryska staten och med tanke på att BP är en stor leverantör till The US-army så kan man utan särkilt filosofiska grubblerier säga att det är en redig soppa som inte bara doftar skitig olja utan även säkerhetspolitik och ekonomi på hög nivå.

Och där i har vi även en del av svaret på varför vi inte hör några konkreta lösningar från maktens korridorer.

Ty de sitta alla i varandras knän! (Ja, jäklar vad bitterpolitisk jag kan låta nu då...!)

Nå egentligen så får dom väl deläga varandra hur mycket dom vill för mej. Men dealen belyser bara det faktum,som vissa av oss redan vet,att den billiga och lättillgängliga oljans tid är över och man siktar nu in sej på den svårtillgängliga!

Detta medför i sin tur att riskerna för ytterligare oljekatastrofer och utsläpp ökar. Att man ger sig på arktis och dess extremt känsliga natur med Mexico i så färsk minne visar att man skiter inte bara i "the small people" utan även i allt annat! Allt för att hålla hjulen snurrande!

Vad kan vi göra?

Göra oss mindre beroende av skiten så klart! Plantera frön och ta hand om jorden,odla mat som inte behöver fraktas med lastbil fram till tallriken!Om familjen Obama vill ta del av det ryska kultur arvet så tycker jag dom skulle satsa på en rejäl trädgårdsodling in the backyard istället för att göra sig ännu mer beroende av den där oljan.

Stefans lilla gröna

Vad vore en vinter utan litteratur,och vad vore en blogg utan bokrecensioner. Jo, tämligen fattigt får man väl säga. Denna jul fick av min hustru, just den julklapp som jag önskat,nämligen Stefan Sundströms bok "Stefan´s lilla gröna, en handbok i utanförskap".En bok titel som jag naturligtvis borde snott långt innan han hann före! Nåja,antar att min bok kommer att dröjja ett tag till, (fast om den någonsin skulle skrivas så tror jag nog vi skulle röra oss inom samma områden,). Herr Sundström som inte bara är vis/pop sångare och trubadur utan även hängiven odlare beskriver sina vedermödor och steg mot ett mer självhushållande liv (även om han inser att det inte går fullt ut). Det är drömmar om ensamma gubbar som bor i skogen och gör revolt genom att klippa av el-ledningen . Vi får lära oss hur man gör surmört,snus ,tuppsoppa och en del andra av livets nödvändigheter. Det är inte ytterligare en bok i raden om hur man går till väga för att odla växter eller hur man ska föda upp fåren, Jag skulle nog se det som en bok med tankar om en bättre värld, eller vad en bättre värld skulle kunna vara, om utanförskap,om oberoende.Eller om han själv inleder boken: "Jag känner bara ett behov av att berätta om mina projekt som jag haft genom åren för att i någon liten mån känna mej oberoende av samhället. jag vill berätta hur skönt jag tyckt det har varit att gå genom en Liedl-butik och känna ha ha,jag behöver inte era tomater,jag har egna hemma!!! Eller förbi Pressbyrån och ge snuskylen ett långfinger,med en stor fet egenproducerad snus under läppen."
Läs den helt enkelt! Eller åtminstone titta på alla sköna bilder, bara det kan inspirera! (Fast det var fan så synd att han snodde min boktitel!)
Läs mer på: gt.expressen
Så med tanke på den bok jag läser nu så hoppas jag återkomma med fler bokinlägg, i allfall ett-och det är troligen om den enda bok man behöver!

The Ark!

Såg i tidningen att någon rysk smarting tänkte sig att bygga en ark, eller rättare sagt serietillverka en hel radda med arkar, som man kunde ta i bruk då klimatförändringarna står som spön i backen.Nu tror jag kanske inte riktit att det är så enkelt att bara segla iväg från allt och tro att man ska kunna leva vidare med en ,så kallad,"nystart" av livet och för mänskligheten. Först och främst för att det helt enkelt inte finns så många ställen att segla till då vi bara har en planet! Jag tror däremot på att skapa öar i eländet.Hållbart fungerande samhällen som kan fungera som föregångare och resursbanker då den breda allmänheten så småning om börjar inse allvaret i det vi gör just nu. Små öar som kan breda ut sig och knytas samman,länkas (liksom blogginlägg i cyber rymden) mellan varandra och skapa större områden som fungerar. Då menar jag inte enbart fysiska platser utan även kontaktnät bland mäniskor som gör något och skapar hållbara lösningar inom sina områden och utifrån sina möjligheter. Så med dom orden så kan jag bara avsluta med säga till mej själv!Det var väll inte så jäkla svårt att knåpa ihop,även om det tog ett halvår!